Quid vis - Kort sagt

Du Elinor, sa min åttaåriga sonson när han stod vid arbetsbänken och mekade. Av någon anledning så kallar han mig för mitt förnamn och inte farmor.

Duuu, nu när det är så varmt, tror flyttfåglarna att de ska komma tillbaka till Sverige fast det egentligen är vinter?

Det vet jag faktiskt inte det svarade jag.

Han funderade en stund och så sa han: "Duuu, om fåglarna blir trötta i vingarna, då kan de ju faktiskt gå en bit för de har ju ben också.

Ja vad ska man säga om hans  funderingar.  

Sådana här pärlor brukar jag skriva ner i en bok som de ska få när de blir vuxna.

ville min sonson köpa och åka till farmorsmor på äldreboendet.

Sonsonen är åtta år och är så förunderligt fäst vid familjens äldsta. Det känns i luften mellan dem.

och mörkt det blev idag, när det blev strömavbrott i hela samhället, både inomhus och utomhus. Ganska snart syntes det små ljuslågor i grannfönstren.

I ficklampan som hänger vid mätarskåpet saknades batterierna, så vi tände levande ljus. TV,  radio och dator var för en gångs skull alldeles tysta.  Det var riktigt rogivande.

Jag läste just en blogg  om ”smeknamn” och att det var vanligt på 50-talet. Det får mig att tänka på Roffe med Pushen. Han var stans snyggaste kille och hade den häftigaste moppen. Att få åka med honom var något alldeles särskilt, då var man utvald. Av någon anledning kallades han också för Stoffe.

På den tiden gick man i skolan även på lördagar. Vi hade en lärarinna (frk Ors) i realskolan, som såg ut som ett vandrande tält. Hon hade en jättestor grå kappa och en liten hatt på sitt tunna hår. Hatten satt som fastgjuten på hennes huvud och manade oss elever till kommentarer av diverse slag. Av hänsyn så nämner jag inte hennes "smeknamn" för hon var en juste lärare.  

En lördag i påsktider hade vi henne i fysik och hon misslyckades helt med att fånga vår uppmärksamhet. Den var helt och hållet riktad mot Stoffe. Han hade hittat en liten gul fjäder från ett påskris som stod i skolans korridor. Han roade sig med att blåsa på fjädern och när den började dala mot golvet så blåste han den uppåt igen.

Så fort fröken Ors vände sig mot svarta tavlan så blåste Stoffe på fjädern och när hon vände sig så väntade alla i klassen spänt på om fjädern skulle hinna dala ner till golvet. Till slut misslyckades Stoffe med fjäderblåsningen och fröken Ors kom på honom.

 

Det slutade med att Stoffe fick en hemanmärkning, som var det värsta man kunde få på den tiden. Den skulle skrivas på av bägge föräldrarna.

 

Vid det förtryckta, "anledning till hemanmärkning", stod följande:

 Hoppat efter fjäder! 

Undertecknat:

 Fröken Ors

på sin lyra och även på gitarren har åttaåringen i vår familj. Nu är vi bjudna på musicalen Cat´s som kommer att framföras av ett gäng åttaåringar i den lilla byskolan.
 
Den sykunninga (jag) har fått hedersuppdraget att tillverka kattöron och svans, så vi uppsökte ortens tygaffär. Åttaåringen föll genast för det lena leopartmönstrade pälstyget. Minimalt med tyg fick avklippas till svans och öron, för han tyckte att det var viktigare att gosedjuren fick ett rejält täcke där de låg i sin skokartong. 

 Att byta strängar på gitarren blev förstås också mitt uppdrag, varför vi uppsökte gitarrshopen i vår närmaste stad. Vi kom tillbaka till gitarrshopen efter en timme och då var strängarna bytta och gitarren hade fått ett nytt fodral som gick att hänga på ryggen.

Jag stod med ryggen vänd mot åttaåringen och skulle betala kalaset, när jag hör hur han tar upp gitarren ur fodralet och ger sig i slang med en annan kund i butiken. Du förstår sa han,  jag ska bara kolla att det låter som det ska om strängarna.

Hur gör man då sa kunden och skrattade. Jag ska visa dig så åttaåringen. Man knäpper på översta och understa strängen och då ska det låta lika. Det hör jag på en gång. Det lät bra, hörde  du det också? Ja då det hörde jag sa kunden. Alla utväxlade glittriga blickar med varandra.

Då såg jag att kunden var en av landets mest kända sångare och gitarrist som fått sig en lektion av den nöjda åttaåringen som stolt stegade iväg med gitarren på  ryggen, som för övrigt täckte hela honom från topp till tå.

Aktiviteterna växlar mellan datorer, gitarrer, gosedjur och sagor hos den kreative åttaåringen som ger oss många härliga skratt.

och beslut tar min åttaåriga sonson ofta.  Det går så snabbt
att man inte ens hinner blinka.

Vissa nätter är vi inte överens, min själ och jag. Den berör  mig med minnen och håller mig vaken.

Natten mellan den 14 nov och 15 nov är alltid en sådan natt. Idag den 15 nov gick ytterligare en mycket kär person bort, ut och upp och är borta för evigt. 

Nu är jag helt utmattad av tankar, minnen och sömnbrist.

Jag glömmer dem aldrig och minnena är fyllda av glädje.

Idag ropar själen saknad. Saknad efter den älskade människa som stod min själ så nära.

Ett besked på svararen: "kom fort han överlever inte helgen".

Jag höll hans hand och smekte hans panna. Jag såg ut genom fönstret och de första snöflingorna, stora och mjuka, dalade sakta från ovan och lade sig som ett mjukt täcke över allt. Bäddade in oss.  

Jag viskade det i hans öra. Han öppnade ögonen för en sekund ur medvetslösheten. De strålade, något vackrare har jag aldrig sett. Han höjde handen till avsked och log mot oss. Sen försvann han ut och upp.

Till stjärnorna.

För alltid.

Det var idag, för längesen men ändå just i nuet.

Vissa människor lägger man märke till. De har en alldeles särskild utstrålning.

Karisma.

Han var en sådan människa.

Där han var, där ville alla vara.