Ur ett barns perspektiv
Oftare och oftare kom det klagomål på det lilla barnet som drog sig mer och mer undan sin fröken. Han upplevde att hon kom för nära. När hon frågade om han behövde hjälp så avvisade han henne näst intill bryskt. Det togs upp med berörda, det lilla barnet fick ofta be fröken om ursäkt för sin näst intill ”oförskämda” och avvisande attityd till henne innan han kunde lämna skolan för dagen.
Familjen flyttade sen till en annan kommun och det blev ny skola med ny fröken som fick hjälpa till hur mycket som helst.
En tid efter som det lilla barnet börjat i den nya skolan, pratade jag med honom om den gamla skolan. Jag frågade nu vad han tyckte bäst om i den gamla skolan och vad han tyckte sämst om.
Bäst var matte och läsning.
Det sämsta och värsta var fröken.
Hon hade så dålig andedräkt!
Det var därför han inte tålde att hon stod för nära honom.
Det var därför han avvisade henne när hon inte respekterade honom, men han vågade inte säga orsaken.
INTE DÅ!
Det var en finkänslig ung man!
Ja på många sätt!
nämen å!
Nalle: Jo men visst. Små människor är också människor med känsla.
Men stackars pojk! Vilket stort ansvar han tog. Tur han fick en annan fröken.
En liten tant: Det är inte lätt att vara liten alla gånger - och inte stor heller.
ja..det där är så hemskt när man känner på sig att det finns en konkret orsak till ett barns ovilja/motvilja i nåt sammanhang men inte kan lista ut det och barnet inte säger nåt....det kan vara en sån där förhållandevis "enkel" sak - nu är ju visserligen just dålig andedräkt inte enkelt - vare sig att ha det själv eller att utsättas för det - men själva saken...barnet som inte kommer ut med sin upplevelse..
