Quid vis - Kort sagt

Jag läste just en blogg  om ”smeknamn” och att det var vanligt på 50-talet. Det får mig att tänka på Roffe med Pushen. Han var stans snyggaste kille och hade den häftigaste moppen. Att få åka med honom var något alldeles särskilt, då var man utvald. Av någon anledning kallades han också för Stoffe.

På den tiden gick man i skolan även på lördagar. Vi hade en lärarinna (frk Ors) i realskolan, som såg ut som ett vandrande tält. Hon hade en jättestor grå kappa och en liten hatt på sitt tunna hår. Hatten satt som fastgjuten på hennes huvud och manade oss elever till kommentarer av diverse slag. Av hänsyn så nämner jag inte hennes "smeknamn" för hon var en juste lärare.  

En lördag i påsktider hade vi henne i fysik och hon misslyckades helt med att fånga vår uppmärksamhet. Den var helt och hållet riktad mot Stoffe. Han hade hittat en liten gul fjäder från ett påskris som stod i skolans korridor. Han roade sig med att blåsa på fjädern och när den började dala mot golvet så blåste han den uppåt igen.

Så fort fröken Ors vände sig mot svarta tavlan så blåste Stoffe på fjädern och när hon vände sig så väntade alla i klassen spänt på om fjädern skulle hinna dala ner till golvet. Till slut misslyckades Stoffe med fjäderblåsningen och fröken Ors kom på honom.

Det slutade med att Stoffe fick en hemanmärkning, som var det värsta man kunde få på den tiden. Den skulle skrivas på av bägge föräldrarna.

Vid det förtryckta, "anledning till hemanmärkning", stod följande:

Undertecknat: