Quid vis - Kort sagt

Just i dag försov hela familjen sig. Vi vaknade av att det ringde på dörren och utanför stod sotarmästaren leende och redan svart av sot. Han klev in och tog av sig skorna och sökte upp spisen som skulle sotas. Sen bar det upp på vinden och taket.

Vi frågade honom om den oförklarliga branden som vi varit med om på åttiotalet. Sotarmästaren förstod genast vad det handlade om och sa rakt ut ”glödtändning”.

Han berättade att vissa material tål en viss temperatur och sen börjar det glöda. Blir det varmare slår det upp lågor. Adventsljusstaken som vi hade på den tiden var av porslin och stod platt mot träbordet. Stearinet i ljushållarna var så hett att det värmt upp porslinsljusstaken till den temperatur som bordet behövde för att glöda. Duken på bordet tålde inte den varma temepraturen, varför den började smälta och utveckla rök. Så enkel var förklaringen. Vi hade inte glömt ljusen brinnande.

Sotarmästaren berättade också att två hus nyligen brunnit på grund av överhettade mobiltelefonladdare och tv-apparater som stod standbye. Hans rekommendation var att ALLTID dra ur laddarna till mobiltelefonen, stänga av tv: n när de inte används och helst också tillbehör till datorer som kan tänkas bli överhettade. En enkel och billig brandförsäkring.

En lång varm sommar är snart förbi, det är torrt i markerna med stor brandfara. Vår respekt för elden är stor. För ett antal år sen, den fjärde advent, tände vi de fyra ljusen och åt lunch vid köksbordet. I ljusstaken fanns det mossa, små tomtar, svampar och annat pyssel. Senare på kvällen var vi bortbjudna på middag hos släktingar. Några familjemedlemmar bestämde sig för att det skulle bakas en saffranskrans att ta med till värdinnan. Den skulle dekoreras med röda sidenband runt den så att den såg riktigt läcker ut. Det bakades och knådades och kransen blev klar.

Det var mörkt ute och den elektriska ljusstaken lös i köksfönstret. Det sista vi gjorde innan vi åkte var att kolla att alla levande ljus var släckta. Det hade då gått ca fyra timmar sen vi ätit lunch. Vi hade en trevlig kväll och kom tillbaka vid tjugotretiden på kvällen. Vi öppnade ytterdörren och ut vällde ett stort svart rökmoln.

Jag tog mig in i hallen och snabbt ut igen. När jag kom ut var hela jag var svart. I munnen, näsan, håret, överallt. Vi tog en jacka för näsan och gick in i köket där köksbordet och duken var helt förkolnade. Mitt på bordet stod adventsljusstaken. Jag kan svära på att den var släckt när vi gick. Men så var det inte. Ljusen var nerbrunna och i stearinet låg en liten rest av ljusveken och glödde. Det hade tagit eld i mossan i ljusstaken och sen i bordduken som var av konstfiber. Den hade smält in i bordet och utvecklat en rök som lagt sig över hela det lilla radhuset som var helt nytt. Allt var svart.

En av familjemedlemmarna hade en lägenhet i huvudstaden och vi tog en taxi dit. Dagen efter ringde jag till stora försäkringsbolaget och skulle anmäla skadan. De svarade att vi inte hade någon hemförsäkring. Vi utgick från att det var ett missförstånd. Hemförsäkringen hade vi haft i mer än tjugo år i samma försäkringsbolag. De svarade att den inte var betald. Inte betald? Så erinrade jag mig att det kommit ett tjockt kuvert från försäkringsbolaget några månader tidigare.

Det här hände i dataålderns början. På hatthyllan i radhuset låg kuvertet som jag trodde var reklam. Jag drog upp en bunt papper ur kuvertet. Tjusig layout med mer än hälften av sidan i form av en blå himmel som tonade över i solljus. Längst ner satt inbetalningskortet med en knappt synlig perforering. I kuvertet låg ett bifogat plastkort som jag i hastigheten tolkat som reklam. Det var ett kort som man bl a kunde använda vid bilbärgning.

Det som jag trott vara en reklamkampanj var försäkringsbolagets nya layout på sina brevpapper. Förr om åren hade försäkringshandlingarna bestått av byråkratiska formulär med kryssrutor och fält för skrift. Faktum var att vi inte hade någon hemförsäkring. Jag förklarade för försäkringsbolaget att vi varit kund hos dem i över tjugo år och att det handlade om en blygsam summa på femtusen kronor för att tvätta rent allt från brandröken. Det blev ett rungande nej, försäkringen var inte betald. Vi hade en lång brevväxling med försäkringsbolaget om att det hela var ett misstag och att det berodde på reklamutseendet på deras brevpapper. Det blev ett absolut nej från deras sida och vi bytte försäkringsbolag. Så här efteråt när vi rekonstruerar situationen så tror vi att den elektriska ljusstaken som stod bakom den med levande ljus förvillat oss. Men att vi skulle ha haft levande ljus tända i fyra timmar på köksbordet under tiden vi bakade förfaller osannolikt. Ett mysterium.

Vi skurade i en vecka. Tvättade vita heltäckningsmattor, textiltapeter och målade köket. Tanken på hur det skulle ha blivit om branden spritt sig till intilliggande hus skrämmer ordentligt. Vi har stor respekt för eld och obetalda räkningar, stränga regler för tändning/släckning av stearinljus och en stående betalning på hemförsäkringen.

Senare gjordes layouten om på försäkringsbolagets brevpapper.

Fler kunder hade misstagit sig och trott att det handlade om reklam.