Quid vis - Kort sagt

I en blogg skriver en klok kvinna, att man alltid borde ha en anteckningsbok med sig så att man kan skriva ner sina intryck när andan faller på. Maken som är en idéspruta och föreläsare säger samma sak. Han säger ofta till mig att jag ska skriva upp/ner? det jag kommer på. Jag brukar raljera med mitt skarpa minne, men jag ger honom ändå rätt, man kan inte komma ihåg allt.


När jag läste En 62-årings blogg, där hon hade samma funderíngar så kom jag på att jag har ju faktiskt en minianteckningsblok (specialgjord av maken) i min handväska  och jag erkänner att den är  väl använd. Pennan är en liten läcker minipenna som jag fått i present av honom. När jag lägger den på tangentbordet som är bara ett år gammalt så ser jag att jag nött ut tangenterna K,L och M. Det får mig att tänka efter om det är bokstäver som är ofta återkommande eller är jag extra stark i högerhanden. I varje fall så är de bokstäverna betydelsefulla i mitt liv.


Att skriva är som att säkerhetskopiera innehållet i sin egen levande hårddisk när den börjar bli full. Man måste göra plats för att fylla på med nya intryck. Jag skulle med intresse ha läst vad mina förfäder hade för tankar, men då fanns det inte samma möjligheter att skriva som det finns nu.


Nu släktforskar vi och fantiserar om deras liv i stället.

Mina små sonsöner, fem och åtta år, är på besök hos oss. Storebror har haft miljö på schemat i skolan och talat om sophantering. Vi sitter vid middagsbordet och då säger storebror: ” Har ni en särskild soptunna för matrester”. Nej det har vi inte svarar jag och vi brukar inte ha så mycket matrester.

 

Men om man har kräftskiva säger storebror, då blir det matrester. Ja det har du rätt i säger jag.

 

Lillebror funderar ett tag och så säger han:
 

”Min mamma har inte kräftskivor, hon har hela kräftor”.

  

än i Tryggby barnaskara.  

Jag är hos min mor på äldreboendet. Hon är mycket gammal. Ibland talar man över hennes huvud och säger att ”det går upp och ner”. Mor sitter tyst och tittar ut genom fönstret, hon säger ingenting.

 

Vi sitter där och fikar och småpratar. Då säger hon plötsligt, minns du lilla C som var din kamrat, ni som lekte jämt efter skolan. Ja säger jag, hon var min bästa lekkamrat och plötsligt försvann hon bara. Hon flyttade med sin mamma och sen vet jag inget mer.

 

Vi bodde i lilla Tryggby och det gjorde lilla C också. Hon bodde hos sina morföräldrar, hennes mamma var en mycket vacker kvinna i ett karriäryrke. Hon var dessutom ogift och hade inte möjlighet att ta hand om lilla C. Det här var i början av 50-talet och det fanns bara två ensamstående mödrar i lilla Tryggby.

 

Nästan varje dag gick vi hem till lilla C och lekte efter skolan. Hon hade ett minirum alldeles innanför morföräldrarnas sovrum. Man var tvungen att passera deras rum för att komma in till lilla C. Hon hade en fin stor säng och massor av dockor i sitt lilla mysiga krypin. De hade en sal med ett piano som lockade mig. Det var oeldat i salen, iskallt och konstigt, men vi spelade ”loppan” fyrhändigt och hade jätteroligt.  Hennes mormor bjöd på vattenchoklad och skorpor som mellanmål. Vi var ibland så inne i leken att det hann bli mörkt och som liten åttaåring så var det skrämmande att gå ensam hem. Mor ringde alltid och bad lilla C:s morfar att följa med mig halva vägen och så mötte hon upp och vi gick tillsammans hem. Lilla C:s morfar höll mig tryggt i handen när vi gick den mörka vägen. Han var inte lik min lilla magra morfar med ådror på händerna, utan han hade tjocka händer, stor punchmage, en svart mustasch och var klädd i trenchcoat och hatt.

 

Mor tittar ut genom fönstret och blicken är långt borta som om den hämtade hem något. Ja, säger hon, du vet att en tidig morgon när jag var på väg till arbetet så passerade jag lilla C:s hus. Dörren öppnades försiktigt och lilla C kom fram till grinden och så sa hon: ”Snälla tant M HJÄLP MIG, jag orkar inte längre”. Men kära lilla barn sa mor, hur är det fatt?” Jag orkar inte med morfar längre. Han ligger på mig varje natt och jag kan inte sova och det gör så ont.”

 

Ja du förstår sa mor, jag ringde till polisen och barnavårdsnämnden och anmälde honom anonymt. Sen gick det bara någon dag och så flyttade lilla C hem till sin mamma i grannstaden och när terminen var slut så flyttade de utomlands. Jag satte allt dit den där gubben sa mor, men det är det  ingen som vet. Jag tänkte på mina egna små flickor sa mor och lilla C som inte hade någon att vända sig till. Jag tackar Gud för att jag gick förbi deras hus den där morgonen och jag lovade lilla C att jag skulle hjälpa henne och det gjorde jag också. En annan sak som jag funderat över sa mor, hur lilla C kunde vara så lik sin morfar med mörkt hår och bruna ögon, när hennes mamma var adoptivbarn med blont hår och blå ögon.

Då minns jag hur lilla C försvann i det tysta från vår klass och jag förstod inte någonting. Vart tog hon vägen, det fick jag aldrig reda på. Jag har saknat lilla C i hela mitt liv. När vi skulle ha våra klassträffar så letade jag överallt men jag hittade henne inte. Ingen vet vart hon tog vägen. Någon i vår klass hade hört att hon flyttat till europeiskt land. Jag undrar var hon är lilla C och så tackar jag min mor för att hon ingrep och att hon berättade femtio år senare.      

 

För två veckor sen fick jag ett telefonsamtal från en av mina bästa väninnor som gjorde mig uppskakad och omtumlad. Hon är den mesta renlevnadsmänniska man kan tänka sig och nu hade hon fått beskedet elakartad cancer i bröstet.  Hela hennes värld var som i ett vakum.  Det otroliga var att en vecka tidigare hade hennes syster fått samma besked. Nu är bägge opererade och väntar på strålning.  Hennes man ringde i går och berättade att det inte angripit lymfan i armhålan.

Man vet inte vad livet har att bjuda. Jag kommer att stödja forskningen och köpa Rosa bandet.

Tänk att bli flyttad mot sin vilja från sitt hem till i miljonprogrammets betongkomplex  sex trappor upp.

Tänk att bli fråntagen alla sina fina kläder och klädd i kläder endast av bomull.

Tänk att få sina dyra fina kläder förstörda i tvätten.

Tänk att bli fastlåst i en rullstol med ett bord framför så att man inte kan resa sig.

Tänk att få äta bulkmedel till varje måltid.

Tänk att behöva gå på toaletten och personalen säger att du får vänta till i kväll

Tänk att inte kunna gå på toa utan få en kateter och en plastpåse tejpad på ena benet.

Tänk att inte kunna nå fram till telefonen för att ringa eller svara när det ringer.

Tänk att inte kunna slå av eller på tv:n som står på högsta volym, för fjärrkontrollen ligger utom räckhåll.

Tänk att inte kunna larma för att larmet ligger utom räckhåll för att personalen inte vill bli störd av att du behöver hjälp så ofta.

Tänk att få se sin egna fina kläder på grannen.

Tänk att dina kläder försvinner eller ligger nersölade, fuktiga och skrynkliga i en fuktig tvättkorg.

Tänk att behöva ha begagnade stinkande blöjor ligga i vardagsrummet i en papperskorg.

Tänk att golvet är så smutsigt att gästernas fötter klistrar sig fast i kletet.

Tänk att toalettstolen är mörkbrun av kladd och inte spolad.

Tänk att få sitta på en toalettsits och glida ner i mitten med ena låret fastklämt i mittöppningen och inte kunna flytta sig själv.

Tänk att inte kunna larma vid ett sådant tillfälle utan få vänta tills personalen kommer ihåg en.

Tänk att inte kunna få hjälp med att äta när man inte ser matskeden.

Tänk att bli fråntagen servetten när man vill torka sig om munnen.

Tänk att få piller för att man ska vara lugn och snäll när man inte vill sova kl sex på kvällen.

Tänk att bli klappad på hjässan och kallad duktig, när man kan svara på frågesporten.

Tänk att aldrig få gå ut.

Tänk att inte ha någon aktivitet utom en förmiddag i veckan.

Tänk att inte ha anhöriga som slår larm och tar möten med ledningen och vågar säga att detta tolererar vi INTE.

 

Tänk om man kunde välta alla höga betongbjässar till liggande. (Sverige är ju så långt)

Tänk om man kunde måla dem röda med vita knutar.

Tänk om man kunde bygga en förstukvist utanför varje dörr.

Tänk om man kunde plantera lite blommor framför.

Tänk om de äldre skulle få sitta i sin stol på förstukvisten och titta på blommorna och naturen och dricka en kopp kaffe.

Tänk om de unga skulle komma och hälsa på och få ta del av hela liv från förr.

Tänk om dagisbarnen skulle komma på besök och få sig en riktig saga berättad.

 

Vilket kulturarv från mun till öra.

 

Idag är

småbarnen på dagis

sexåringarna på sexårs

skolbarnen i skolan                                                        

tonåringarna i gymnasiet

en del är arbetslösa

en annan del är också arbetslösa

en del är i karriären

en del är yngre pensionärer

en del är äldre pensionärer

en del är riktigt gamla och bor i betongjätten

  

Familjen har en annan sammansättning.


Ingen har tid!

 

Så här kan det se ut på ett äldreboende i Sverige, för våra föräldrar äldre/äldre.
En del av dem ser riktigt snopna och förvånade ut.

Det har jag själv sett och dokumenterat.

Vilken annan grupp människor skulle man kunna behandla enligt ovan?

I felprioriterat sparande blir alla förlorare. Boende, personal, anhöriga och kommun.