Quid vis - Kort sagt

Mina barnbarn kallar mig för mitt förnamn rätt och slätt.  Det är samma sak med deras föräldrar, de får också finna sig i att bli kallade för sina förnamn. Varför det blivit så vet jag inte. Mina egna morföräldrar bodde alldeles nära skolan i vår lilla ort.  Jag brukade gå och hälsa på dem när skolan var slut för dagen. Mormor var då en gammal gumma på sextiofem år. Vitt hår och förvärkta leder och för jämnan iklädd rutiga uppklippta tofflor på sina ömma fötter. Hon var som en liten ängel, en mjuk mild raring som kokade choklad av Ögonkakao, socker, vatten och grädde. Man fick röra ut kakao och socker i lite vatten och så fick man ta en sked innan hon hällde över kokande vatten och spädde med kaffegrädde. Mormor var väldigt noga med att man skulle hälsa på morfar också.

Han låg alltid på sängen i sitt rum för han var lite sjuklig. Jag minns att jag var lite rädd för honom. Han såg ut som någon rollfigur ur Hemsöborna med blå skjorta och svart väst. Han var liten och smal hans händer hade mörkblåa synliga BLODÅDROR (väste min brorsa med smalnande ögon). Det sa han för att skrämma mig och det lyckades han ganska bra med. Morfar var åttio år och jättegammal i jämförelse med en lite åttaåring. Jag minns mina steg över finrummet fram till morfars rum där han låg och harklade sig.  ”Guddag på dig jänta” sa morfar och tog min hand med sin, med blåa BLODÅDROR på ovansidan. Jag tyckte den var som en klo som höll fast mig och jag kunde inte komma loss. Jag drog mig bakåt och han drog mig mot sängkanten. Jag var livrädd för att komma nära, snubbla över sängen och magra morfar med blodådrehänderna.

När jag äntligen kom loss fick jag en befriande känsla och ilade snabbt tillbaka till andra sidan finrummet till mormor med hennes goda choklad. Någon gång fick man en Kungen av Danmarkskaramell ur kristallskålen som stod på chiffonjén. Efter choklad- och kaffedrickning gick vi ofta ut i trädgården och där visade hon mig alltid sina blommor. Jag minns att hon beskrev löjtnantshjärtat som ett hjärta och fuchsian som små flickor med rosa klänningar. Vi samtalade alltid om blommor och nu förstår jag var jag fått mitt trädgårdsintresse ifrån.

Mamma hälsade också ofta på hos mormor och morfar. När hon inte var där så talade de i telefon. Samtalen kunde bli ganska långa.  Vi var en stor familj och mamma var trött av allt hushållsarbete, men hon ville inte vara oartig mot mormor som alltid hade någonting på hjärtat. Påhittig som mamma alltid var (och är) så knöt hon ett skärp om telefonluren och skärptamparna knöt hon om huvudet. Skärpet var rosa och det såg ut som ett stiligt hårband med en rosett på skulten. Samtidigt som hon talade med mormor så stickade hon strumpor. (Det var före handsfree).

När jag fick se mamma sitta med telefonluren fastknuten så började jag att skratta och ropade: men mamma varför har du ett skärp om telefonluren? Mamma tecknade åt mig att vara tyst för att inte såra mormor. Sen hade vi telefonskärpet som vår hemlighet. Det var det där med att göra flera saker samtidigt – typiskt kvinnor sägs det. När morfar gick bort flyttade mormor in på äldreboendet i vår lilla grannstad. Jag fortsatte att hälsa på mormor på lunchrasten när jag började i gymnasiet i vår lilla stad. Det var tomt och konstigt utan morfar. En kort tid därefter gick mormor och min pappa bort med en dags mellanrum. Jag var då en liten tonårsflicka. Det var svårt att förstå och ta till sig. Jag fick sörja dem en i taget men jag glömmer dem inte. Viktiga vuxenförebilder var och en på sitt sätt.

I morse fick jag ett anfall av städdille och tänkte städa hela huset,  tvätta och hänga lakan i solskenet. Jag hade överläggning med mig själv om jag skulle duscha efter städningen, men jag klubbade beslutet om att duscha som vanligt och även efter städningen.

Då kom det en jättestor spindel och kröp utanför duschen och när jag skulle ducka för den så halkade jag. Mitt i volten lyckades jag klämma mig fast med ena överarmen och naturligtvis det nyligen meniskopererade knäet, i de vassa aluminiumprofilerna som omsluter duschkabinens glasdörr. Jag kände hur armen slog i och knäet fick sig en ordentlig törn. Jag såg framför mig hur månader av knäträning flaxade förbi, samtidigt som "de grönas gäng" från lasarettet dök upp på näthinnan.

Spindeln undkom oskadd och jag också, men med begynnande blåmärken. I mitt föräldrahem fick man aldrig ha ihjäl en spindel för det betyder regn och det vill jag inte ha på mitt samvete inför den stundande solskenshelgen.

Jag tog det som förevändning att lägga mig i hammocken och läsa bok i stället för fredagsstädning. Alla andra är ju på bokmässan så jag får väl ha en egen för mig själv i stället.

P.S. Blåmärkena är så pass stora så att omgivningen ojar sig och ger mig te och skorpor på en bricka. I alla fall idag.

Tid som lyx  har jag nu för tiden. Jag äger min egen tid och bestämmer själv vilka sysselsättningar jag ska utöva. Ibland jobbar jag för att det är så kul och ibland struntar jag i det för det är också kul. Jag gör inget tråkigt längre, för det är så tråkigt. Varje morgon tar jag en rask promenad på fyrtio minuter utan annat mål än där jag började den.

Det gjorde jag förr också men då var det med tidspress, flextidsjakt, barn till dagis och skola etc. På min promenad går jag förbi hästhagen i närheten och trots att jag har lite respekt för de stora djuren så brukar jag ändå hälsa på dem. Det har blivit en vana och om jag inte gör det så inbillar jag mig att de tittar förnärmat på mig och undrar. Det är särskilt en häst som jag fattat tycke för. Den är ljusgrå och när jag går förbi den så brukar jag hälsa och den makar sig förnämt och intresserat fram till stängslet. 

När jag kommit förbi hästhagen och ut vid sidan av åkrarna, kommer jag runt en skogsdunge där det ligger ett antal nybyggda villor i lyxklass. De nyanlagda gräsmattorna är som grön sammet och utåt åkern verkar man ha enats om gärsgårdsstängsel. Då slår det mig, att mitt i den perfekta lyxen så är det alldeles tyst. Inte ett enda barn syns till i trädgårdarnas designade lekparadis med klätterställningar och lekstugor som ligger på lagom avstånd från villornas uteplatser, men nära åkern och gärsgårdsstängslet.

Då minns jag tidspressen, pengajakten, flextidsjakten, dagislämning, skolan och all tid som saknades. Det var så det var – och är – för en del, men inte för mig längre. Det är lite vemodigt. Efter motionspromenaden brukar jag ta en kopp kaffe, sätta mig vid datorn och göra en bloggpromenad och kolla hur andra har det. Oftast blir man på gott humör av alla sköna skribenter och det är lätt att fastna till framför skärmen.

Dagar av lyx. Egen tid!

Vi börjar tycka att det ligger lite spännande mystik i det hela.

för själen och musiksinnet fick vi i kväll när vi var på en jättefin konsert.

Jag träffade två speciella personer. 
  
En av dem höll mina händer, såg mig i ögonen och sa, att vi har mycket att prata om.

Samma sak sa den andra speciella personen, kramade om mig och sjöng mig rakt in i hjärtat. Det var bra för min själ.
 
Lite lycka.

Idag känner jag mig nöjd.

Tack lilla eldsjäl.