Quid vis - Kort sagt

Idag ropar själen saknad. Saknad efter den älskade människa som stod min själ så nära.

Ett besked på svararen: "kom fort han överlever inte helgen".

Jag höll hans hand och smekte hans panna. Jag såg ut genom fönstret och de första snöflingorna, stora och mjuka, dalade sakta från ovan och lade sig som ett mjukt täcke över allt. Bäddade in oss.  

Jag viskade det i hans öra. Han öppnade ögonen för en sekund ur medvetslösheten. De strålade, något vackrare har jag aldrig sett. Han höjde handen till avsked och log mot oss. Sen försvann han ut och upp.

Till stjärnorna.

För alltid.

Det var idag, för längesen men ändå just i nuet.

Vissa människor lägger man märke till. De har en alldeles särskild utstrålning.

Karisma.

Han var en sådan människa.

Där han var, där ville alla vara.