Quid vis - Kort sagt

Tänk att bli flyttad mot sin vilja från sitt hem till i miljonprogrammets betongkomplex  sex trappor upp.

Tänk att bli fråntagen alla sina fina kläder och klädd i kläder endast av bomull.

Tänk att få sina dyra fina kläder förstörda i tvätten.

Tänk att bli fastlåst i en rullstol med ett bord framför så att man inte kan resa sig.

Tänk att få äta bulkmedel till varje måltid.

Tänk att behöva gå på toaletten och personalen säger att du får vänta till i kväll

Tänk att inte kunna gå på toa utan få en kateter och en plastpåse tejpad på ena benet.

Tänk att inte kunna nå fram till telefonen för att ringa eller svara när det ringer.

Tänk att inte kunna slå av eller på tv:n som står på högsta volym, för fjärrkontrollen ligger utom räckhåll.

Tänk att inte kunna larma för att larmet ligger utom räckhåll för att personalen inte vill bli störd av att du behöver hjälp så ofta.

Tänk att få se sin egna fina kläder på grannen.

Tänk att dina kläder försvinner eller ligger nersölade, fuktiga och skrynkliga i en fuktig tvättkorg.

Tänk att behöva ha begagnade stinkande blöjor ligga i vardagsrummet i en papperskorg.

Tänk att golvet är så smutsigt att gästernas fötter klistrar sig fast i kletet.

Tänk att toalettstolen är mörkbrun av kladd och inte spolad.

Tänk att få sitta på en toalettsits och glida ner i mitten med ena låret fastklämt i mittöppningen och inte kunna flytta sig själv.

Tänk att inte kunna larma vid ett sådant tillfälle utan få vänta tills personalen kommer ihåg en.

Tänk att inte kunna få hjälp med att äta när man inte ser matskeden.

Tänk att bli fråntagen servetten när man vill torka sig om munnen.

Tänk att få piller för att man ska vara lugn och snäll när man inte vill sova kl sex på kvällen.

Tänk att bli klappad på hjässan och kallad duktig, när man kan svara på frågesporten.

Tänk att aldrig få gå ut.

Tänk att inte ha någon aktivitet utom en förmiddag i veckan.

Tänk att inte ha anhöriga som slår larm och tar möten med ledningen och vågar säga att detta tolererar vi INTE.

 

Tänk om man kunde välta alla höga betongbjässar till liggande. (Sverige är ju så långt)

Tänk om man kunde måla dem röda med vita knutar.

Tänk om man kunde bygga en förstukvist utanför varje dörr.

Tänk om man kunde plantera lite blommor framför.

Tänk om de äldre skulle få sitta i sin stol på förstukvisten och titta på blommorna och naturen och dricka en kopp kaffe.

Tänk om de unga skulle komma och hälsa på och få ta del av hela liv från förr.

Tänk om dagisbarnen skulle komma på besök och få sig en riktig saga berättad.

 

Vilket kulturarv från mun till öra.

 

Idag är

småbarnen på dagis

sexåringarna på sexårs

skolbarnen i skolan                                                        

tonåringarna i gymnasiet

en del är arbetslösa

en annan del är också arbetslösa

en del är i karriären

en del är yngre pensionärer

en del är äldre pensionärer

en del är riktigt gamla och bor i betongjätten

  

Familjen har en annan sammansättning.


Ingen har tid!

 

Så här kan det se ut på ett äldreboende i Sverige, för våra föräldrar äldre/äldre.
En del av dem ser riktigt snopna och förvånade ut.

Det har jag själv sett och dokumenterat.

Vilken annan grupp människor skulle man kunna behandla enligt ovan?

I felprioriterat sparande blir alla förlorare. Boende, personal, anhöriga och kommun.