Quid vis - Kort sagt

än i Tryggby barnaskara.  

Jag är hos min mor på äldreboendet. Hon är mycket gammal. Ibland talar man över hennes huvud och säger att ”det går upp och ner”. Mor sitter tyst och tittar ut genom fönstret, hon säger ingenting.

 

Vi sitter där och fikar och småpratar. Då säger hon plötsligt, minns du lilla C som var din kamrat, ni som lekte jämt efter skolan. Ja säger jag, hon var min bästa lekkamrat och plötsligt försvann hon bara. Hon flyttade med sin mamma och sen vet jag inget mer.

 

Vi bodde i lilla Tryggby och det gjorde lilla C också. Hon bodde hos sina morföräldrar, hennes mamma var en mycket vacker kvinna i ett karriäryrke. Hon var dessutom ogift och hade inte möjlighet att ta hand om lilla C. Det här var i början av 50-talet och det fanns bara två ensamstående mödrar i lilla Tryggby.

 

Nästan varje dag gick vi hem till lilla C och lekte efter skolan. Hon hade ett minirum alldeles innanför morföräldrarnas sovrum. Man var tvungen att passera deras rum för att komma in till lilla C. Hon hade en fin stor säng och massor av dockor i sitt lilla mysiga krypin. De hade en sal med ett piano som lockade mig. Det var oeldat i salen, iskallt och konstigt, men vi spelade ”loppan” fyrhändigt och hade jätteroligt.  Hennes mormor bjöd på vattenchoklad och skorpor som mellanmål. Vi var ibland så inne i leken att det hann bli mörkt och som liten åttaåring så var det skrämmande att gå ensam hem. Mor ringde alltid och bad lilla C:s morfar att följa med mig halva vägen och så mötte hon upp och vi gick tillsammans hem. Lilla C:s morfar höll mig tryggt i handen när vi gick den mörka vägen. Han var inte lik min lilla magra morfar med ådror på händerna, utan han hade tjocka händer, stor punchmage, en svart mustasch och var klädd i trenchcoat och hatt.

 

Mor tittar ut genom fönstret och blicken är långt borta som om den hämtade hem något. Ja, säger hon, du vet att en tidig morgon när jag var på väg till arbetet så passerade jag lilla C:s hus. Dörren öppnades försiktigt och lilla C kom fram till grinden och så sa hon: ”Snälla tant M HJÄLP MIG, jag orkar inte längre”. Men kära lilla barn sa mor, hur är det fatt?” Jag orkar inte med morfar längre. Han ligger på mig varje natt och jag kan inte sova och det gör så ont.”

 

Ja du förstår sa mor, jag ringde till polisen och barnavårdsnämnden och anmälde honom anonymt. Sen gick det bara någon dag och så flyttade lilla C hem till sin mamma i grannstaden och när terminen var slut så flyttade de utomlands. Jag satte allt dit den där gubben sa mor, men det är det  ingen som vet. Jag tänkte på mina egna små flickor sa mor och lilla C som inte hade någon att vända sig till. Jag tackar Gud för att jag gick förbi deras hus den där morgonen och jag lovade lilla C att jag skulle hjälpa henne och det gjorde jag också. En annan sak som jag funderat över sa mor, hur lilla C kunde vara så lik sin morfar med mörkt hår och bruna ögon, när hennes mamma var adoptivbarn med blont hår och blå ögon.

Då minns jag hur lilla C försvann i det tysta från vår klass och jag förstod inte någonting. Vart tog hon vägen, det fick jag aldrig reda på. Jag har saknat lilla C i hela mitt liv. När vi skulle ha våra klassträffar så letade jag överallt men jag hittade henne inte. Ingen vet vart hon tog vägen. Någon i vår klass hade hört att hon flyttat till europeiskt land. Jag undrar var hon är lilla C och så tackar jag min mor för att hon ingrep och att hon berättade femtio år senare.