Quid vis - Kort sagt

I morse fick jag ett anfall av städdille och tänkte städa hela huset,  tvätta och hänga lakan i solskenet. Jag hade överläggning med mig själv om jag skulle duscha efter städningen, men jag klubbade beslutet om att duscha som vanligt och även efter städningen.

Då kom det en jättestor spindel och kröp utanför duschen och när jag skulle ducka för den så halkade jag. Mitt i volten lyckades jag klämma mig fast med ena överarmen och naturligtvis det nyligen meniskopererade knäet, i de vassa aluminiumprofilerna som omsluter duschkabinens glasdörr. Jag kände hur armen slog i och knäet fick sig en ordentlig törn. Jag såg framför mig hur månader av knäträning flaxade förbi, samtidigt som "de grönas gäng" från lasarettet dök upp på näthinnan.

Spindeln undkom oskadd och jag också, men med begynnande blåmärken. I mitt föräldrahem fick man aldrig ha ihjäl en spindel för det betyder regn och det vill jag inte ha på mitt samvete inför den stundande solskenshelgen.

Jag tog det som förevändning att lägga mig i hammocken och läsa bok i stället för fredagsstädning. Alla andra är ju på bokmässan så jag får väl ha en egen för mig själv i stället.

P.S. Blåmärkena är så pass stora så att omgivningen ojar sig och ger mig te och skorpor på en bricka. I alla fall idag.