Quid vis - Kort sagt

Tid som lyx  har jag nu för tiden. Jag äger min egen tid och bestämmer själv vilka sysselsättningar jag ska utöva. Ibland jobbar jag för att det är så kul och ibland struntar jag i det för det är också kul. Jag gör inget tråkigt längre, för det är så tråkigt. Varje morgon tar jag en rask promenad på fyrtio minuter utan annat mål än där jag började den.

Det gjorde jag förr också men då var det med tidspress, flextidsjakt, barn till dagis och skola etc. På min promenad går jag förbi hästhagen i närheten och trots att jag har lite respekt för de stora djuren så brukar jag ändå hälsa på dem. Det har blivit en vana och om jag inte gör det så inbillar jag mig att de tittar förnärmat på mig och undrar. Det är särskilt en häst som jag fattat tycke för. Den är ljusgrå och när jag går förbi den så brukar jag hälsa och den makar sig förnämt och intresserat fram till stängslet. 

När jag kommit förbi hästhagen och ut vid sidan av åkrarna, kommer jag runt en skogsdunge där det ligger ett antal nybyggda villor i lyxklass. De nyanlagda gräsmattorna är som grön sammet och utåt åkern verkar man ha enats om gärsgårdsstängsel. Då slår det mig, att mitt i den perfekta lyxen så är det alldeles tyst. Inte ett enda barn syns till i trädgårdarnas designade lekparadis med klätterställningar och lekstugor som ligger på lagom avstånd från villornas uteplatser, men nära åkern och gärsgårdsstängslet.

Då minns jag tidspressen, pengajakten, flextidsjakten, dagislämning, skolan och all tid som saknades. Det var så det var – och är – för en del, men inte för mig längre. Det är lite vemodigt. Efter motionspromenaden brukar jag ta en kopp kaffe, sätta mig vid datorn och göra en bloggpromenad och kolla hur andra har det. Oftast blir man på gott humör av alla sköna skribenter och det är lätt att fastna till framför skärmen.

Dagar av lyx. Egen tid!