Quid vis - Kort sagt

Mina barnbarn kallar mig för mitt förnamn rätt och slätt.  Det är samma sak med deras föräldrar, de får också finna sig i att bli kallade för sina förnamn. Varför det blivit så vet jag inte. Mina egna morföräldrar bodde alldeles nära skolan i vår lilla ort.  Jag brukade gå och hälsa på dem när skolan var slut för dagen. Mormor var då en gammal gumma på sextiofem år. Vitt hår och förvärkta leder och för jämnan iklädd rutiga uppklippta tofflor på sina ömma fötter. Hon var som en liten ängel, en mjuk mild raring som kokade choklad av Ögonkakao, socker, vatten och grädde. Man fick röra ut kakao och socker i lite vatten och så fick man ta en sked innan hon hällde över kokande vatten och spädde med kaffegrädde. Mormor var väldigt noga med att man skulle hälsa på morfar också.

Han låg alltid på sängen i sitt rum för han var lite sjuklig. Jag minns att jag var lite rädd för honom. Han såg ut som någon rollfigur ur Hemsöborna med blå skjorta och svart väst. Han var liten och smal hans händer hade mörkblåa synliga BLODÅDROR (väste min brorsa med smalnande ögon). Det sa han för att skrämma mig och det lyckades han ganska bra med. Morfar var åttio år och jättegammal i jämförelse med en lite åttaåring. Jag minns mina steg över finrummet fram till morfars rum där han låg och harklade sig.  ”Guddag på dig jänta” sa morfar och tog min hand med sin, med blåa BLODÅDROR på ovansidan. Jag tyckte den var som en klo som höll fast mig och jag kunde inte komma loss. Jag drog mig bakåt och han drog mig mot sängkanten. Jag var livrädd för att komma nära, snubbla över sängen och magra morfar med blodådrehänderna.

När jag äntligen kom loss fick jag en befriande känsla och ilade snabbt tillbaka till andra sidan finrummet till mormor med hennes goda choklad. Någon gång fick man en Kungen av Danmarkskaramell ur kristallskålen som stod på chiffonjén. Efter choklad- och kaffedrickning gick vi ofta ut i trädgården och där visade hon mig alltid sina blommor. Jag minns att hon beskrev löjtnantshjärtat som ett hjärta och fuchsian som små flickor med rosa klänningar. Vi samtalade alltid om blommor och nu förstår jag var jag fått mitt trädgårdsintresse ifrån.

Mamma hälsade också ofta på hos mormor och morfar. När hon inte var där så talade de i telefon. Samtalen kunde bli ganska långa.  Vi var en stor familj och mamma var trött av allt hushållsarbete, men hon ville inte vara oartig mot mormor som alltid hade någonting på hjärtat. Påhittig som mamma alltid var (och är) så knöt hon ett skärp om telefonluren och skärptamparna knöt hon om huvudet. Skärpet var rosa och det såg ut som ett stiligt hårband med en rosett på skulten. Samtidigt som hon talade med mormor så stickade hon strumpor. (Det var före handsfree).

När jag fick se mamma sitta med telefonluren fastknuten så började jag att skratta och ropade: men mamma varför har du ett skärp om telefonluren? Mamma tecknade åt mig att vara tyst för att inte såra mormor. Sen hade vi telefonskärpet som vår hemlighet. Det var det där med att göra flera saker samtidigt – typiskt kvinnor sägs det. När morfar gick bort flyttade mormor in på äldreboendet i vår lilla grannstad. Jag fortsatte att hälsa på mormor på lunchrasten när jag började i gymnasiet i vår lilla stad. Det var tomt och konstigt utan morfar. En kort tid därefter gick mormor och min pappa bort med en dags mellanrum. Jag var då en liten tonårsflicka. Det var svårt att förstå och ta till sig. Jag fick sörja dem en i taget men jag glömmer dem inte. Viktiga vuxenförebilder var och en på sitt sätt.