Quid vis - Kort sagt

Idag hade vi vårt barnbarn på besök. Små killar i en viss ålder funderar mycket över ting av olika slag, vilket gjorde att snälla farfar tog med honom till Tekniska museet i Stockholm. Som vanligt rymdes inte alla aktiviteter inom ramen för den tid som var utsatt för besöket. Sonsonen skulle skjutsas tillbaka hem innan kvällen. När pendeltåget (försenat) kom till stationen, ringde de efter mig, farmor som fick åka och hämta med bil.

När jag kom till stationen fick jag se sonsonen krypande på slänten ovanför parkeringen. Han hade lekt sig igenom den lilla skogsgläntan vid tågstationen fram till närmaste p-plats där vi hade bestämt träff. Då upptäckte han att mobiltelefon saknades och det var anledningen till att han kröp omkring och letade ibland grästorvorna. 

Som den hyggliga farmor man är så tog jag mig halkandes upp för slänten för att hjälpa till att leta. Jag kröp jag omkring klädd i ett par gamla träningsbyxor och en kofta, med handväskan över ryggen och min mobiltelefon som en skanner över det långa (o)-gräset. Min rätt så nyopererade menisk påminde mig kraftigt om vår åldersskillnad. Vi kom på iden att ringa sonsonens mobilnummer och hoppades att vi skulle kunna lokalisera signalen. Jag hörde en svag telefonsignal bland allt oväsen, men kunde inte avgöra var den kom ifrån. Jag tröstade mig med att det satt ju ett rött handledsband i telefonen,  tills jag fick se bandet hängande i sonsonens jeanshälla, så där försvann den ledtråden. Snälla farfar var redan uppe på perrongen och letade men ingen telefon fanns. Vi ringde till ensamma pappan och han rådde oss att ge upp, telefonen var gammal och kontantkortet nästan slut.

När vi kommit en bit på väg med bilen, ringde min mobiltelefon som naturligtvis låg i handväskan i baksätet. Jag hann ju inte få upp den för att svara innan jag hörde ytterligare ett litet pip. Det kom nerifrån bilgolvet och där, i det nyinköpta fodralet till sonsonens bandyklubbor pep det lite försynt. Sonsonen drog ett andetag och spärrade upp ögonen. Ja visst ja sa han. Jag la ju ner telefonen i fodralet när vi klev av tåget. Det var ensamma pappan som ringde och döm om hans förvåning när sonen svarade på den förlorade telefonen.

Allt är i sin ordning igen, men farmor undrar över om småkillar verkligen behöver en mobiltelefon och konstaterar att tiderna, trenderna, tingen och behoven förändras. Bilden föreställer vår telefon från sent trettiotal och sonsonens nutida men lite omoderna mobiltelefon.

Återigen blir jag påmind om åldersskillnaderna.